De små stegens tyranni

(Tal hållit vid Norrköpings stadsmuseum, 12 december 2021.)

I januari 2020 öppnade Stadsmuseet i Norrköping utställningen ”Medlöperi och motstånd”, en utställning om nazismen i Norrköping förr och nu.

Darko Mamkovic, Sverigedemokraternas dåvarande ordförande i kommunen, polisanmälde Norrköpings stadsmuseum för att ha utsatt SD:s lokala partistyrelse för grovt förtal. Polisen beslutade att inte inleda någon förundersökning.

Att totalitära ideologier av SD:s snitt, hatar det demokratiska samtalet i allmänhet och de fria konsterna i synnerhet är välkänt. På 20-talet började de tyska nazisterna tala om entartete kunst, d.v.s. den degenererade konsten, vilket var nazisternas benämning på modern konst. De statliga tyska museerna rensades vid den här tiden på den moderna konsten. Nazisterna ansåg att konsten var en förolämpning för den tyska känslan, den var till sin natur otysk, judisk och kommunistisk. Misshagliga konstnärer förbjöds att ställa ut och sälja sin konst, de förlorade sina jobb och ibland förbjöds de till och med att fortsätta att skapa.

Totalitära ideologier tillämpar de små stegens tyranni. Har man suttit och lyssnat på överlevarnas historier från Förintelsen, är de små stegens tyranni välbekanta. Det är berättelser om att judiska barn, från en dag till en annan, förbjuds att gå i allmän skola, judar fick inte längre äga guld eller pälsverk. Henryka Wieser Septimus berättar i ”Överlevarna – röster från Förintelsen” om hur hon som flicka hade en kappa med en pälskrage. Hennes mamma var tvungen att ta bort pälskragen på grund av nazisternas nya bestämmelser. Judar fick inte heller gå på gångbanan utan de var tvungna gå i rännstenen. Judar fick inte anlita ariska hemhjälpar. De fick inte åka tåg och spårvagn. De tvingades slå igen sina butiker, de blev vräkta från sina lägenheter. Allt det här var de små stegens tyranni. De stora stegen kom sen; gettona, deportationerna, dödslägren.

Jag tänkte läsa Mirjam Pollins berättelse om hur hon som flicka fick uppleva de små stegens tyranni (ur Överlevarna – röster från Förinelsen):

Jag växte upp i nazi-Tyskland. Vi levde i Hamburg. När Hitler kom till makten var jag sju år gammal. Vi gick vi ner på gatan för att se hur de marscherade. Det var ett stort fackeltåg. Redan då sjöng de:”När judeblodet droppar från våra knivarDå är livet dubbelt så bra.”

Jag blev fruktansvärt rädd. Hela min barndom bestod av rädsla. Jag var rädd för vad som skulle hända mina föräldrar. Jag var rädd för att jag var mörk och såg judisk ut. När vi kom hem stod en man utanför huset, huvudet var alldeles blodigt. Han frågade efter en läkare.

Pappa hade en liten butik där han sålde cigaretter och tidningar. Den 1 april 1933 inleddes en bojkott mot judiska affärer. Två SA-män stod posterade utanför hans butik för att hindra kunder att komma in. Den dagen stängde han affären och gick hem. Han blev häktad för att han sympatiserade med kommunisterna. Han satt i fängelse ett antal månader, jag vet inte hur många. Han blev slagen. Men några kamrater från första världskriget, som han räddat livet på, skrev ett brev om att han skulle släppas fri. Han kom hem igen. Han berättade aldrig riktigt vad som hade hänt. Han sålde sin affär. Snart så häktades han igen. Min mor gick varje dag till häktet för att ta reda på varför han satt häktad.

”Men varför kommer du hit, ni är ju skilda?”, ville nazisterna veta.”

”Men han är ju far till mina barn.”

En gång fick jag gå och hälsa på honom. Jag kände knappast igen honom. Han var inte den pappa som jag kände. Vi fick bara stanna en kort stund. Vi pratade om vad vi odlade på vår odlingslott och att jag inte var bra i skolan, vilket han inte tyckte om.Jag levde i min egen värld och den var mycket bättre, än världen utanför. Jag hade tre dockor som jag lekte med och dockorna var mina barn. Jag gick i en judisk skola. Klasserna blev snart fulla eftersom alla judiska barn måste lämna de tyska skolorna. Kvinnan som arbetade hemma hos oss måste sluta, eftersom hon var icke-judisk. Det var inte tillåtet för henne att arbeta hos en judisk familj. Pappa sökte efter en plats för oss dit vi kunde gå efter skolan. Han fann ett daghem, som leddes av Eva Warburg. Vi kom till henne 1936. Hon var en underbar kvinna. Vi fick vi mat där och kunde göra våra läxor. Och där droppades en längtan in till Palestina, en längtan efter ett eget land.Pappa förklarade att vi barn måste räddas. Först skickades min bror, 14 år gammal, till Palestina. Jag ville följa med men jag var för ung, jag hade inte fyllt tolv år. Min syster var 16 år och skickades till Amerika. Jag stannade i Tyskland.

Jag var rädd att gå ut på gatan. När jag gick till skolan tittade jag ner i gatan. En dag kom jag till skolan och halva klassen saknades. Det var oktober 1938. Då hade alla polska judar skickats till Polen.Min mor hade en god vän som hon skulle leverera en hatt till. Vi gick och letade efter henne från polisstation till polisstation, från den ena skolan till den andra, där de hade samlat folk. Jag såg dessa människor. Det var fruktansvärt. En del hade inga kläder på sig, bara ett nattlinne och kappa. Barnen grät. Det tog hela dagen men vi hittade henne till slut. Vi kunde prata med henne en liten stund.Vi fick inte längre gå på bio eller teater. Men det fanns en judisk kulturförening och dit gick vi varje kväll. Där fanns det också ett litet café och det enda folk talade om var vilka möjligheter det fanns att lämna Tyskland. Det var det enda samtalsämnet.

Sen så kom Kristallnatten. Jag var på väg till skolan och en polis sa till mig att gå hem:”Det finns ingen skola idag.”Jag tänkte bara att det kunde jag inte göra, för mamma skulle inte tro mig att det inte fanns någon skola. Jag försökte gå förbi honom men han stoppade mig. Jag gick hem och berättade för mamma att det inte var någon skola idag.”Gå och köp lite bröd.”Jag gick till butiken, mittemot låg synagogan. Det var fullt av folk och när jag skulle köpa bröd sa tanten:”Jag säljer inget bröd till judar.”Ingen annan i affären sa någonting. Så jag gick hem igen. Mamma tog på sig kappan och vi gick ut. Mamma var mycket temperamentsfull.”Var tyst, var tyst, var tyst”, vädjade jag.Vi gick till synagogan. En del skrattade, en del var allvarliga. Jag bad att vi skulle gå hem igen. När vi kom hem ställde jag mig vid fönstret och såg en lärare komma med sin skolklass. Han visade pojkarna hur de skulle slå in fönstren på synagogan. De tog ut bönböcker som de spelade fotboll med. Jag stod där vid fönstret hela dagen.Mitt emot synagogan låg en judisk folkskola, Talmud Tora, för pojkar. De fick inte lämna skolan. Om en mamma kom för att hämta sitt barn skrattade folk bara. Om en pappa kom blev han häktad och skickad till koncentrationsläger.

En vän till mamma bodde på gatan intill. Hon bad oss att komma och sova över hos henne. Hon var rädd eftersom hon hyrde ut rum till judiska män, som nu riskerade bli häktade. Vi gick till hennes lägenhet. Återigen ställde jag mig vid fönstret. Det hade blivit mörkt och jag såg SS-män med ficklampor. De stod vid ingången och sökte efter judiska namn. Men vi klarade oss den gången. På morgonen gick vi tillbaka hem.Vi hade inga pengar. Mor hade förlorat sitt arbete. Hon sydde hattar hemma. Vi fick matpaket från judiska församlingen.

Jag kan inte förklara denna situation av att inte veta vad som kommer att hända, att inte ha något skydd.

Så långt Mirjam Pollins berättelse.1937 var tiden mogen för propagandaminister Joseph Goebbels att inviga en utställning i München som visade upp exempel på vad nazisterna menade med degenererad konst. Nazisterna krävde i stället att konsten var nationalistisk, renrasig samt uppmuntrade till militarism och lydnad.

När nazisterna var klara med konsten gav de sig på den jazzmusiken, som även den ansågs degenererad och den expressionistiska filmen.Den amerikanska historikern Raul Hillberg har visat att väldigt få av de här nazistiska ingreppen var något nytt. Ofta kopierade nazisterna bara gamla beprövade metoder att förtrycka judar, sånt som utprövats av kyrkan och de politiska härskarna under flera århundraden. I ett enda avseende uppfann nazisterna något som var nytt och det var själva Förintelsen, mördandet i industriell skala, det var nazisternas enda och stora innovation, menar Raul Hillberg.

Inte heller SD:s tal om så kallad återvandring är något nytt. Etnisk rensning, som det är egentligen är frågan om, har tillämpats många gånger tidigare i historien. I SD:s fall är udden tills vidare riktad mot judar, utan mot muslimer, men metoden är densamma.

Men vi ska återvända till utställningen ”Medlöperi och motstånd”, här på Norrköpings stadsmuseum. Vid slutet av utställningen fanns en anslagstavla med ett trettiotal tidningsartiklar uppsatta om hur nazismen märks av här i Norrköping, idag. Särskilt en av artiklarna misshagade SD:s lokala styrelse. Det var en artikel i Folkbladet med rubriken ”SD-politiker utreds för inlägg på nazistsajt”.

När jag fick höra att museet känt sig tvungna att ta ner artikeln, efter politiska påtryckningar från SD, kände jag att det var dags att utöva lite civil olydnad.Jag printade ut ett eget exemplar av den förhatliga artikeln, frågade en kompis om han ville följa med och så tog vi tåget från Stockholm till Norrköping. Vi tog en promenad till museet. Inne på museet letade vi oss fram till anslagstavlan, som sorgligt gapade tom efter den nedplockade artikeln. Jag tog fram min utprintade artikel och satte upp den på anslagstavlan med fyra häftstift. Jag ansåg att utställningen därmed var komplett igen. Innan vi åkte hem igen gick vi på konditori Broadway och firade med en fika.

Och därför känns det extra fint att ha blivit inbjuden hit idag.Ibland kan det vara svårt att veta när som är det rätta ögonblicket för en protest. Ska man protestera när en arbetskamrat drar ett kvinnoförnedrande skämt på fikarasten? Eller ska man vänta tills en förälder luftar sin främlingsfientlighet på ett föräldramöte? Eller när grannen klagar på tiggaren nere på Ica? Eller ska man vänta till ett annat tillfälle? När är rätt tillfälle att säga ifrån, att sätta ner foten?Jag brukar tänka på den tyska prästen och antinazisten Martin Niemöllers rader, som han skrev 1946:

”Först hämtade de kommunisterna

Och jag sa inte ifrån

Eftersom jag inte var kommunist

Sedan hämtade de socialisterna

Och jag sa inte ifrånEftersom jag inte var socialist

Sedan hämtade de fackföreningsmännen

Och jag sa inte ifrån

Eftersom jag inte var fackligt organiserad

Sedan hämtade de judarna

Och jag sa inte ifrån

Eftersom jag inte var jude

Sen hämtade de mig