Nadja Praquin

Nadja.Praquin_0248Foto: Cato Lein

Jag har hela tiden haft en övertygelse att jag fick leva för att få föra vidare, att få vittna.

Nadja.mor?_0218Foto: Cato Lein

Tänker du ofta på din mamma?
Det gör jag nog. Jag har hallucinationer. Klockan fyra på eftermiddagen kommer mamma och sätter sig i fåtöljen där borta. Ibland försöker jag prata med henne, men hon svarar inte.

Nadja Praquin är född i Lvov i Polen, 1934. Inspelat den 15 mars 2018. Lyssna på Nadjas berättelse här.

Annonser

Leon Rytz

Leon Rytz_0143Foto: Cato Lein

Så en dag säger mamma, du kanske kan göra det här? Du vet vad det gäller.

Javisst sa jag, det är inga problem. Och jag gick ut och jag kom tillbaka, med en ryggsäck med mat. Men då tog nazisterna mig.

Hur gammal var du då?

Då var jag femton år redan.

De skickade oss till Umschlagplatz för vidare transport. Men vi fick vänta några dagar innan de kunde skicka iväg oss. Det var det många som dog. Först tog de kvinnor och barn. Sen tog de 7-8 000 unga pojkar. Vi packades in i godsvagnar. Det var så trångt att när vi kom fram till Majdanek hade många redan dött. Majdanek var en förpost till Treblinka. Det var inte riktigt färdigbyggt. De byggde baracker fortfarande.

– – –

Vi lyckades fly från Treblinka. Vi sprang in i skogen som vildar. Det var mitt på natten. När vi blev trötta la vi oss under en gran för att vila. Tidigt på morgonen, det kan ha varit tre eller fyra, hörde vi en röst i skogen. Vi låg och väntade under granen på att det skulle ljusna. Då kunde vi se att det var ganska mycket människor i skogen. Till slut vågade vi oss fram. Det visade sig vara en partisangrupp. Vi var inte långt ifrån Lublin, säger Leon Rytz.

Leon Rytz är född 1927 i Warszawa. Inspelat den 14 mars 2018. Lyssna på Leons berättelse här:

Vasilis Papadopoulos

Vasilis.Papadoupolos 1_0060.jpgFoto: Cato Lein

Vi kom till Neuengamme, ett koncentrationsläger utanför Hamburg. I min barack, nummer sju, fanns det en massa olika nationaliteter, men inga judar. Men i baracken bredvid fanns det judar i randiga fångkläder. En dag fick de handdukar och tvålar för att gå och duscha. Men när de gick ut ur baracken stod en lastbil och väntade. De kördes iväg till en grop. De kom aldrig tillbaka.

– – –

En eftermiddag, var jag så dålig att jag trodde att den dagen skulle bli min sista. Jag ville dö. Vi gick ut och satte oss utanför baracken ett tag. Det regnade. När vi inte orkade sitta kvar där ute längre gick vi in i baracken igen. Då såg jag en man som satt och åt på en död mans arm. Och på det sättet överlevde han, säger Vasilis Papadopoulos.

Vasilis Papadopoulos är född 1920 i Pireus. Inspelat den 14 mars 2018. Lyssna på Vasilis berättelse här:

Vasilis 10 år + syster 12 år.9463Foto: Cato Lein

Vasilis, 12 år, med sin syster Angela, 14 år.

Ester Rytz

Efter Auschwitz och dödsmarschen kom vi i till Bergen-Belsen, min syster och jag. Hela tiden hade vi hållit ihop med Masha och Irka. När engelsmännen befriade oss var min syster och jag halvdöda. Engelska militärläkare satte ett kryss i pannan på de som de bedömde ha en chans att överleva. Masha och Irka plockade fram oss ur baracken. De knyckte en penna från engelsmännen och satte ett kryss i pannan på oss, som visade att vi levde och att vi kunde räddas. Så kom vi till sjukhuset, säger Ester Rytz,

Ester Rytz är född i Żarnów i Polen, 1927. Inspelat den 14 mars 2018. Lyssna här:

Ester.Rytz Ny_0186Foto: Cato Lein

– Två av mina bröder, Nathan och  Eliezer, dog i Łódź ghetto. Nathan låg i sängen och inbillade sig att det låg mat under sängen. Eliezer svullnade upp av hunger, magen blev som en ballong. Senare tog de mamma och pappa. De försvann. De har vi aldrig sett sen, säger Ester Rytz,

Ester Rytz, född Grünvwald, var fjorton år när hon tvingades in i Łódź ghetto (omdöpt till Litzmanstadt av nazisterna).

Ester.Rytz_Getto.0168Foto: Cato Lein. 

Peter Kádár

– Pappa hade varit borta sedan mars 1944, vi visste ingenting. Vi hoppades att han skulle komma tillbaka som en partisan, som en hjälte. Två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar, går jag ner till stationen för att möta min pappa. Det är mycket folk som kommer. Jag är tretton år. Jag gör det i ett års tid fram till 1946. I januari 1946 kommer det in två män i affären och berättar att pappa sköts under en marsch på väg till Mauthausen. Min mamma reagerar med att börja slå männen. Hon säger att de ljuger och kastar ut de ur affären. Männen kommer tillbaka lite senare och berättar än en gång om pappas öde. Mamma reagerar med att gå ner till Donau för att ta livet av sig, säger Peter Kádár.

Inspelat den 13 mars 2018. Lyssna på Peters berättelse här.

Peter Kádár_0028.jpgPeter Kádár är född 1933 i Budapest. Foto: Cato Lein

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPeters pappa, Ödön Klein. Mördad 1944. Foto: Cato Lein.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPeter Kádár, fotograferad i Budapest 1943. Foto: Cato Lein.

– Familjen hade bott i Ungern sedan 1700-talets slut. Vi var medelklass och hade en stark ungersk identitet. Vi var ungrare i första hand, judar i andra. Första överraskningen kom den 15 mars 1942. Jag gick i folkskolan och fick en liten flagga som jag satte på skjortan. ”Du har inte rätt att bära flaggan”, sa en klasskamrat och slet bort den, säger Peter Kádár.

 

Roza Lekach

De tog alla judiska familjer och skickade oss till Prozoroki ghetto. Vår hund satt utanför dörren och skällde när vi fördes bort. En tysk sköt hunden.

Vi åkte häst och vagn, vaktade av tyskar och polska poliser, när vi närmade oss Prozoroki såg vi hur de grävde en stor grav i skogen. Det spreds ett rykte att tyskarna tänkte ta alla judar till graven. Vi fortsatte fram till en skolbyggnad vid tågstationen. Vi placerades där. Det var mörkt och tyst.

På morgonen var det tumult, tyskar och polska poliser tvingade alla, bland annat min mormor och morfar och mostrar att gå på led, fyra och fyra, i riktning mot skogen och graven. De som inte kunde gå, gamlingar, mammor med små barn, slängde – slängde! – tyskarna upp på vagnarna.

Plötsligt kom en väninna till min mor, Ida, i en bil. De var väldigt goda vänner. Hon lyckades övertala tyskarna att skona sju familjer, som inte behövde åka till graven, bland annat hela min familj.  Hur hon gick till väga det vet vi inte.

Senare hörde vi gevärssalvorna från när de andra familjerna avrättades. Pappa och mamma satt vid fönstret och grät. Vi kunde inte ana. Ingen kunde ana. Och på kvällen fick vi åka tåg tillbaka till vår by. När vi åkte förbi massgraven såg vi att folk stod och jobbade där.

En polis berättade senare för min bror vad som hade hänt i skogen:

De ställde upp folk fyra och fyra., tog ifrån de allt, de fick klä av sig alla kläder, trots att det var vinter och kallt. De sköts med nackskott och ramlade ner i massgraven. Sedan kom nästa rad ned fyra personer fram, kläddes av och sköts med nackskott och ramlade ner i graven. Och ibland var det några som levde. Men ingen kunde rädda sig. Förutom de polska polismännen övervakades avrättningarna av fyra, fem tyskar, som alla var berusade.

420 personer mördades i skogen. Alla från Prozoroki var borta. Än idag, när jag vaknar i bland, då hör jag skott.

Roza Lekach är född i Ziabki i Polen, 1929. Inspelat den 6 mars 2018. Klicka här för att lyssna.

Roza Lekach.Ny_8687Foto: Cato Lein

OLYMPUS DIGITAL CAMERARozas föräldrar, Faina och Raphael Itman. Foto: Cato Lein.

– 1942 tog de pappa från ghettot i Głębokie. Polska och vitryska poliser sköt honom på vägen till Plissa och lämnade honom i en massgrav. Efter kriget besökte mamma platsen och kände igen en bit av pappas kavaj och hatt. Hon ordnade så att han fick en begravning på den judiska begravningsplatsen i Plissa, säger Roza Lekach.

Jozef Reich

I september 1939 invaderade ryska trupper polska Kremenets.

– I den nya ryska skolan var lärarna inga riktiga lärare. Matteläraren var operasångare, en del av lärarna var släkt med makthavare. En lärare frågade vilka mina ryska favoritförfattare var. Jag nämnde Tolstoj och Tjechov och så nämnde jag Merezjkovskij och Bunin, som fick Nobelpriset. Men då sa läraren förskräckt att de var folkfiender, ”Ni måste bränna dessa böcker.” Jag berättade det här för mina föräldrar som blev mycket ledsna. Vi brände många böcker i trädgården. ”När man börjar bränna böcker, så bränner man snart människor”, sa pappa. Och det var profetiska ord, säger Jozef Reich.

Sommaren 1941 ockuperade tyskarna Kremenets. Jozefs föräldrar, Alexander och Sofia, hörde till de 800 judar som arkebuserades.

Drömmer du om dina föräldrar?

– Ofta.

Vad drömmer du?

– Att de lever. De var unga människor.

Jozef Reich är född i Kremenets i Polen, 1923. Inspelat den 22 februari 2018. Lyssna här:

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Cato Lein

OLYMPUS DIGITAL CAMERASommaren 1941 arkebuserades 800 judar i polska Kremenets i en ravin. Avrättningarna utfördes av ukrainska nationalister på order av nazisterna. Bland de mördade var Jozef Reichs pappa, Alexander (längst till vänster), moster Isabella Ovadis och Jozefs mamma, Sofia. Jozef står längst till höger. Bilden är tagen 1932.  Foto: Cato Lein