Michael Meschke

Foto: Cato Lein

– Jag är inget förintelseoffer. Jag har aldrig varit i Auschwitz. Jag har inte ens besökt det efter kriget. Jag har känt på mig att jag ska inte dit. Ändå har jag levt med Auschwitz hela mitt liv. Jag hade kunnat hamna där, säger Michael Meschke.

– En murrig novemberkväll 1938 hörde vi en hop som skränade utanför gården. Pappa var borta. Mamma stod innanför entrédörren och kramade mig och min bror Christian. Hon rörde sig inte, utan stod alldeles stilla. Det hade spritts ett rykte att mamma var judinna. Det var en upplevelse av pöbel, säger Michael Meschke. Hans mamma konverterade med sina föräldrar och syskon 1918.

Michael Meschke är född i Danzig i Tyskland, 1931. Inspelat den 2 maj 2018. Lyssna på Michaels historia här.

Annonser

Elise Reifeisen-Hallin

Foto: Cato Lein

Var det chockartat att deporteras från Essen till Zbąszyn i Polen?

– Vi var så många så att det var bara att göra som alla andra, säger Elise Reifeisen-Hallin.

Det gav en viss normalitet, är det så du menar?

– Nej, men det var en realitet.

Elise Reifeisen-Hallin är född 1926 i Dorsten i Tyskland. Inspelat den 23 april 2018. Lyssna på Elises berättelse här:

Den 21 januari 1942 skriver Siegmund Reifeisens sitt sista brev till dottern Elise:
”Nu måste jag tyvärr meddela dig att vi samlades ihop i fredags och avreser den 26:e eller 27:e. Vi tar med en ryggsäck, en väska och en säng. Förhoppningsvis kommer allt gå bra.”

I februari skriver Elise till sin mamma, Gertrude, i Gelsenkirchen i Tyskland. Kortet kommer tillbaka med påskriften ”Avrest utan uppgift om adressen”.

Pappan, Siegmund Reifeisen, mördas i koncentrationslägret Kaiserwald i Riga.
Mamman, Gertrude Reifeisen, deporteras först till Riga getto i februari 1942, sedan till koncentrationslägret Kaiserwald i Riga och slutligen till koncentrationslägret Stutthof, utanför Danzig. Hon omkommer i Stuffhof i november 1944, förmodligen av tyfus.

Hanus Weber

Foto: Cato Lein

– Min far kom till koncentrationslägret Gleiwitz, tillsammans med sin vän.

”Du klarar inte en dödsmarsch”, sa vännen. ”Men om du klarar stinkande potatis kan jag begrava dig under ett berg av rutten potatis.”

– Min far klarade tre dygn, sen började han gräva sig fram. Han och ett par tusen lik var de enda som var kvar i lägret. Inte en enda jävla tysk var kvar, säger Hanus Weber.

Lyssna på Hanus berättelse här:

Foto: Cato Lein

– När min mor och lillebror var på väg fram mot gaskammaren kände hon igen en man som jobbade i Auschwitz likbärar-kommando.

”Jobbar du här?” undrade min mor.

”Ja, jag jobbar här.”

”Vad kommer att hända nu? Kommer vi att få duscha efter den här långa resan?”

”Nej, ni kommer att få duscha i gas.”

”Så vi får inte duscha?”

– Det var min mors sista ord, säger Hanus Weber.

Hanus Weber är född 1931 i Moravská Ostrava i Tjeckoslovakien. Inspelat 18 april 2018.

Genia Litwin

Foto: Cato Lein

– Vi bodde i Warszawa. Till shabat hade vi alltid en levande karpfisk i en zinkbalja fylld med vatten, som mamma gjorde gefilte fisch av. Jag tyckte synd om fisken så en gång gick  jag ut på vår balkong. Vi bodde på fjärde våningen och jag släppte ner karpen för att se om den kunde flyga. Jag var fyra år, säger Genia Litwin.

–  1943 hade jag fyllt 18. Jag gick med i den polska folkarméns kvinnliga bataljon i Sielce, i Sovjetunionen. Jag hade den här fanatiska tanken att jag ville döda Hitler. Det var min motor. Det var så dumt, så primitivt, säger Genia Litwin.

Vad tänker du om den där fanatismen idag?

– Den hjälpte mig att överleva.

– Idag är jag nästan 93 år, jag är mycket gammal. Jag undrar varför jag är vid liv, det borde jag inte vara. Jag kan aldrig koppla av nazisterna. Kanske för att de tagit min värld.

Genia Litwin är född 1925 i Warszawa, Polen. Inspelat den 11 april 2018. Lyssna på Genias historia här:

Zofia Flajszman

Foto: Cato Lein

– Mamma och jag var tillsammans i Birkenau. Jag var fjorton och hon 34, hon var en ung kvinna. Sedan skickades jag till Bergen-Belsen.
Vad hände med mamma?
Jag kan bara ana.
Vad anar du?
Precis som alla andra. Hon kom inte tillbaka. Ingen i min familj kom tillbaka.
Vet du var de mördades?
Troligen i Auschwitz.
Och när?
Det vet jag inte.
Har du något särskilt datum när du sörjer dina föräldrar?
Det gör jag ofta, utan något datum. Tyvärr.
Zofia Kolczycka Flajszman är född 1928 i Łódź i Polen. Inspelat den 5 april 2018. Lyssna på Zofias berättelse här:

Zofias föräldrar, Mirjam och Natan Kolczycki. Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

– Vi hade en hund och jag upptäckte att när min underbara farmor lagade mat så spillde hon alltid på golvet. Jag förstod att hon gjorde det för hunden. Tyskarna tog alla hundar. De fina behöll de själva, de andra dödade de, precis som de dödade människor, säger Zofia Kolczycka Flajszman.

Peter Pollak

Foto: Cato Lein

– I skolan blev jag misshandlad av mina kamrater för att jag var jude. Det hände ett par tre gånger, när pappa satt fängslad. När tyskarna tog Österrike 1938, då följde kristallnatten ganska snart, säger Peter Pollak.
Det fanns hatiska nazister bland eleverna och de sjöng sina sånger, bland annat den här (sjunger):
”Die Fahne hoch!
Die Reihen fest geschlossen!
S.A. marschiert 
Mit ruhig festem Schritt.”
Medan de sjöng sina sånger tittade de hånfullt på mig.
Vid ett tillfälle skulle de ha extra förföljelse av oss judiska elever. Gymnastikläraren hade utsett en elev, en stor rackare, som skulle se till att vi inte kom till skada. Ungefär som när man tar studenten öppnades portarna och eleverna sprang ut och den där jätten sopade till mig i nacken. Jag föll till marken men reste mig och sprang in igen och gömde mig på en toalett och satt där några timmar innan jag vågade gå ut.

När tyskarna kom till Österrike var det vanligt att låta judar skura gatorna. Min pappa blev förföljd av ligister och förd till en järnvägsstation där han och andra judar tvingades lasta järnvägsvagnar med kol, med sina bara händer. Min syster och jag gick dit och gav honom mat.

Innan tyskarna kom till Österrike hade ligister snickrat ihop bomber som de skulle använda mot judar. De fanns inom hörhåll från vårt hus, säger Peter Pollak och skrattar.

Du skrattar? Vari ligger komiken?

Komiken ligger i att de tände bomben för tidigt och det var två nazister som gick åt. Den ena dödades av explosionen. Den andra dog av den efterföljande branden.

Peter Pollak är född 1926 i Wien, i Österrike. Inspelat den 5 april 2018. Lyssna på Peters historia här:

Norman Gleiss

Foto: Cato Lein

– Min far, Alfred Gleiss, var advokat och försvarade Theodor Steltzer, som anklagades för högförräderi. Steltzer hade kritiserat regimen, men min far lyckades få honom frikänd. När min mor omkom blev min far anklagad för hustrumord. På begravningen passade polisen på att hämta honom. Pappa satt häktad i nio månader i Lübeck. Det slutade med att han blev frikänd. Men han blev utesluten ur advokatsamfundet och nazistpartiet, säger Norman Gleiss.

Norman Gleiss är född den 25 december 1931 i Neumünster. Inspelat den 22 mars 2018. Lyssna på Normans historia här:

– Jag minns Kristallnatten. Jag bodde hos mina morföräldrar i Marburg an der Lahn. Synagogan låg tvärs över gatan. Det kom SA-män och tände på synagogan och krossade rutor. Branden riskerade att sprida sig till omkringliggande trähus så brandkåren kom och släckte elden. Nästa dag kom SA-männen tillbaka och sprängde synagogan, säger Norman Gleiss.