Ewa Kabacinska Jansson

– Jag föddes i koncentrationslägret Ravensbrück i slutet av kriget. Min mamma var kraftlös och orkade inte medverka i förlossningen. Hon fick hjälp att förlösa mig. Jag drogs ut med tång. Mamma vägde 39 kilo när hon kom till Sverige, säger, Ewa Kabacinska Jansson.

– Min far, Jozef Danielik, försvann under kriget. Men dödsbeskedet fick jag först 1994. Fram tills dess hoppades jag att han levde, samtidigt som jag förstod att han inte levde. Men på något vis hoppades jag lite ändå. Enligt dödsbeskedet dog min far, med fångnummer 49784, i koncentrationslägret Flossenbürg i Tyskland, den 24 februari 1945. Men varför han dog, om han blev mördad, alltså skjuten eller på annat sätt dödad eller det var på grund av hunger eller andra umbäranden, det vet jag inte och det har inte gått att få fram, säger Ewa Kabacinska Jansson.

Ewa Kabacinska Jansson är född den 3 april 1945. Inspelat den 20 februari 2018. Lyssna på Ewas historia här.

Foto: Cato Lein

Ewas mamma, Joanna Wyroda i Malmös hamn 1945, stödd på en sjuksköterska. Hon väger bara 39 kilo. Inuti byltet ligger Ewa, tre veckor gammal.

Ewas pappa, Jozef Danielik var polis i Warszawa innan kriget. Foto: Cato Lein

Annonser

Leo Kramár

Leo Kramár föddes utom äktenskapet. Mamma Anna var katolik, pappa Leo jude.

– När jag skulle döpas uppgav inte mamma min pappas namn. I födelseattesten står det ´Fader okänd´. Det var min smala lycka när tyskarna kom så småningom, säger Leo Kramár.

– 1939 förklarade min pappa att det fanns saker som jag inte skulle tala om. Han syftade på att jag var halvjude, ”Mischling ersten Grades“ med nazistisernas vokabulär. Jag skulle inte tala om min bakgrund. Den här skyddsreflexen, att inte berätta om det skamliga att jag var halvjude, den fanns kvar ända in på 1970-talet, trots att jag då bodde i Sverige. Då var mina barn i tonåren, berättar Leo Kramár.

Det är inte gratis att berätta. När vi spelade in samtalet med Leo Kramár var han tvungen att bryta i förtid. Det blev för jobbigt. Dagen efter var vårt två timmar långa samtal som utraderat för Leo.

Leo Kramar är född i Hodonín i Tjeckoslovakien, 1923. Inspelat den 20 februari 2018. Lyssna på Leos historia här.

Foto: Cato Lein

 

I det sista brevet skriver Leos pappa: ”Hoppas vi ses snart.” Brevet är daterat Prag 18 september 1943. Strax därpå transporters pappan till koncentrationslägret Theresienstadt. Den 29 september 1944 kommer han till Auschwitz, där förinintas han. Foto: Cato Lein

– Pappas stora passion var cigaretter, säger Leo Kramár. Foto: Cato Lein

 

Dora Antonsson

Hur blev du människa igen?

– Jag är inte människa än, jag är uppe på natten och sitter och gråter, jag vet inte var mina syskon är, fast jag vet, fast jag vill inte veta, säger Dora Antonsson, 92 år. Hon förlorade hela sin familj i Förintelsen.

– Jag har försökt förtränga nazismen, jag har dragit över ett täcke över allt. jag har försökt att glömma.

Går det att glömma?

– Glömma kan man inte, men man kan täcka över en stund och gå vidare och sen så kommer det hela tiden tillbaka. Så är det hos mig. Vi talade inte om helvetet, varken med kompisar eller släkt. Om helvetet kan man varken berätta eller glömma. Vissa minnen kan man inte lägga åt sidan och inte bädda in. De finns hela tiden som ett öppet sår, säger Dora Antonsson.

Dora Antonsson är född i Sighet i Rumänien, 1926. Inspelat 13 februari 2018. Lyssna på Doras historia här.

Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

Herbert Weiss

– Jag var fjorton år och mamma lyckades ordna en plats åt mig på en Kindertransport, säger Herbert Weiss.

Förstod du vad som pågick?

– Nej inte riktigt, Men mammas tax, Putzi, verkade förstå. När vi skulle ta spårvagnen till tågstationen kom Putzi springande med nosen blodig. Han hade hoppat genom ett fönster för att kunna följa med, säger Herbert Weiss.

Herbert Weiss är född i Wien i Österrike, 1925. Inspelat den 30 januari 2018. Lyssna på Herberts historia här.

– Man blir så skrämd av utvecklingen idag, av hatet som fortfarande finns över allt, som man på något skrämmande sätt inte kan göra någonting åt, säger Herbert Weiss. Foto: Cato Lein 

Herbert Weiss (t.v.) med mamma Margit och storebror Helmut. Mamman mördades 1942 i Auschwitz. Foto: Cato Lein

Efter kriget ingick Herbert Weiss i cirkusgruppen The Kims. Foto: Cato Lein

Marika Brenner

Marika Brenners mamma mördades i Auschwitz och hennes syster i Bergen-Belsen.
– Efter kriget låste jag in allt inom mig. När mina vännner träffades, började de genast prata om sina upplevelser under kriget. Jag kunde inte det, säger Marika Brenner.

Marika Brenner är född i Mateszarka i Ungern, 1921. Inspelat 26 januari 2018. Lyssna på Marikas historia här.

Foto: Cato Lein

Marika Brenners familj, året är 1938. Från vänster: mamma Ilonka, bror Josef, lillasyster Edit, Marika och pappa Ferenc. På baksidan av fotografiet står det: ”Som minne, med mycket kärlek”.  Marikas mamma mördades i Auschwitz och systern i Bergen-Belsen. Foto: Cato Lein

Gerold Propper

– Jag vet inte vem jag är. Jag har ingen identitet. Jag är kristet vaccinerad, men jag har ingen gud, säger Gerold Propper.

– 1938 började det dyka upp judiska släktingar i vårt hem Jag var tio år och ville gå med i Hitler-Jugend. Jag samlade på hakkors som en galning, säger Gerold Propper.

Gerold Propper är född i Wien i Österrike, 1928. Inspelat den 22 januari 2018. Lyssna på Gerolds historia här.

Foto: Cato Lein

Valeria Nagy Seidel

– Vi höll på att konvertera, mamma och jag. Vi gick till kyrkan och jag lärde mig rabbla Fader Vår. Det räddade mitt liv. Jag gömdes undan hos en kristen familj, som låtsades att jag var deras barn. Jag fick kalla min mamma ”tant Anna”, säger Valeria Nagy Seidel.

Valeria Nagy Seidel är född 1939. Inspelat den 16 januari 2018. Lyssna på Valerias historia här.

Foto: Cato Lein