Bela Czitron

Foto: Cato Lein

– Jag hade min lilla kusin Benzi bredvid mig. Han hade ont i huvudet och var trött. Han var otroligt nedgången av den långa resan, utan mat och utan vatten, säger Bela Czitron.

”Den som inte orkar gå ska ställa sig vid sidan om, så blir ni hämtade av en buss”, sa Mengele.

Jag sa till Benzi att sätta sig där, eftersom han knappt kunde stå på benen. Det var det sista jag såg av min kusin. Jag skickade honom till döden.

Kan man verkligen säga så?

– Absolut. Han kunde ha överlevt, precis som jag överlevde.

Bela Czitron är född 1925 i Miercurea Nirajului, Rumänien. Lyssna på Belas historia här:

Från vänster: Pappa Dezsö, Olly, Bela, mamma Ethel och Alice. Ca 1930 i
Miercurea Nirajului, Rumänien. Foto: Cato Lein

– Alla judar var medvetna om att vi inte var som andra. Jag var en andra klassens medborgare. En gång kallade en ungersk skolkamrat mig för ”stinkande jude”.

”Stinkande ungrare”, svarade jag.

Då blev min pappa kallad till polisen. Han fick böta en ganska hög summa, säger Bela Czitron. Han är lördagens gäst i Överlevarna.

Annonser

Mirjam Pollin

Foto: Cato Lein

– Sen så kom Kristallnatten. Jag var på väg till skolan och en polis sa till mig att gå hem:

”Det finns ingen skola idag.”

Jag tänkte bara att det kunde jag inte göra, för mamma skulle inte tro mig att det inte fanns någon skola. Jag försökte gå förbi honom men han stoppade mig. Jag gick hem och berättade för mamma att det inte var någon skola idag.

”Gå och köp lite bröd.”

Jag gick till butiken. Mittemot låg synagogan. Det var fullt av folk och när jag skulle köpa bröd sa tanten:

”Jag säljer inget bröd till judar.”

Ingen annan i affären sa någonting. Så jag gick ut igen, säger Mirjam Pollin.

Mirjam Pollin är född 1928 i Breslau, Tyskland. Inspelat den 6 juni 2018. Lyssna på Mirjam här:

Foto: AP

När Hitler kom till makten var jag sju år gammal. Vi gick vi ner på gatan för att se hur de marscherade. Det var ett stort fackeltåg. De sjöng:

”När judeblodet droppar från våra knivar
Då är livet dubbelt så bra.”

Jag blev fruktansvärt rädd. När vi kom hem stod en man utanför huset, huvudet var alldeles blodigt. Han frågade efter en läkare.

Pappa hade en liten butik där han sålde cigaretter och tidningar. Den 1 april 1933 inledde nazisterna en bojkott mot judiska affärer. Två SA-män stod posterade utanför hans butik för att hindra kunder att komma in. Den dagen stängde han affären och gick hem. Han blev häktad för att han sympatiserade med kommunisterna, säger Mirjam Pollin. 

Alex Margulies

Foto: Cato Lein

– Efter ett år i Bro hamnade jag i Mackmyra utanför Gävle hos en änka som hade en egen pojke, sju åtta år och två judiska flickor i tonåren. Vi levde ganska bra. Födde upp kaniner och slaktade. När jag fyllde 13 år prövade jag in på gymnasiet och det gick väldigt bra. Samtidigt skulle jag bli bar mitsva. Då fick jag tillfälligtvis flytta till ett judiskt pojkhem på Hornsgatan i Stockholm. Där skulle jag vara en månad för att lära mig till bar mitsvan, säger Alex Margulies.
Hur gick det?
– Det ledde till att jag blev ateist. Då blev jag klar över hur jävla konstigt det här var, att lära sig innantill någonting jag inte begrep och för det få en schal om halsen. Det tyckte jag var fånigt.
Känner du dig som jude idag?
– Jag har aldrig känt mig som jude. Jag vet inte vad jude är. Jag är ateist. Jag tror inte det finns några högre makter som har gjort i ordning för oss.
Du verkar känna dig som en rätt så fri man?
– Jag känner mig fri.
Alex Margulies är född 1930 i Leipzig, Tyskland. Inspelat den 31 maj 2018. Alex Margulies avled den 8 augusti 2018. Lyssna på Alex berättelse här:

Foto: Cato Lein

– Min far var grosshandlare i spannmål. Han jobbade med riddarhusen som hade stora egendomar. Vi var välbeställda men inte skitrika. Firman togs över av vår prokurist, på grund av nazisterna, säger Alex Margulies.

Regina Westerberg

Foto: Cato Lein

– Vi var förbrukningsvara. Det var synd att jag överlevde. Jag ville inte, jag ville inte. När bomberna ramlade ner sa vi ”kom hit till mig”, säger Regina Westerberg.

Regina Westerberg dog för någon vecka sedan, nästan 101 år gammal. Hennes barnbarn Simon skriver:

”När talsvårigheterna (expressiv dysfasi, alltså att orden kommer ut fel) efter slaganfallet inte gav med sig, kände hon att det inte var värt att fortsätta längre, och släppte taget. Hade hon velat, hade hon säkert kunnat leva ett bra tag till, för det tog en vecka efter att hon slutat äta och dricka innan hon fick somna in. Hon begravs på måndag i Norrköping.”

Regina Westerberg är född 1918 Lodz, Polen. Hon dog 2019. Inspelat den 15 sept 2018. Lyssna här:

Reginas föräldrar, Helena och Zajnvel Festenberg.

– Hitler-Jugend kom in till min pappa och slog honom i huvudet med en revolver. Såna små skitungar. Vi barn såg upp till pappa som till en gud. Dum som jag var sprang jag till polisstationen för att söka hjälp.

”Hur kan man anklaga så fina ungdomar bara för att de slår en jävla jude?”, svarade en polis.

Det bodde en tysk hos oss. Mamma fick betjäna honom och han ville ha min yngsta syster, som var18 år, prompt till sin säng. Han kunde ta vad som helst, vem som helst. Enligt nazisterna var det rasskändning. Men vad gjorde det? Han skulle ha dödat henne. Vi var tvungna att skicka bort henne.

Lea Gleitman

Foto: Cato Lein

– Polska pojkar brukade bussa hundarna på oss. Min bror lärde mig en ramsa på jiddish som skulle skydda mig mot hundarna. Jag skulle inte springa, utan stanna, titta hunden i ögonen och säga:
“Hint, hint, hint, di bist Aisefs kind.
Az di (v)est mich unbasn,
(v)et kimen der malchej muves, in dich tserasn.”
(Hund hund hund, du är Esaus barn
Om du skadar mig
så kommer dödsängeln att riva dig i stycken.)
Lea Gleitman är född 1924 i Oświęcim, Polen. Inspelat den 22 oktober 2018. Lyssna på Leas historia här: 
Översättning från jiddish: Jean Hessell/Paula Grossman

Foto: Cato Lein

Familjen samlad hos Lea Gleitmans farfar, Shlomo Posner i Oświęcim. Året är 1938. Några år senare var bara Lea och hennes kusin, Rachel Edelstein, i livet.

Josef Frischer

Foto: Cato Lein

– Jag föddes på Mölndals BB 1948. Då drabbades mamma av traumat från Lodz ghetto då hennes brorsbarn hade kastats ner från sjukhustaket.
”Nazisterna ska inte få ta min bebis”, tänkte mamma.
När vi kommer hem från BB får hon en mardröm. Utan att fråga min far springer hon upp med mig på vinden. Där lägger hon mig ner och täcker över mig och sätter en näsduk över min mun. Hon knyter den alldeles för hårt så att jag knappast kan andas. Nazisterna i hennes föreställningsvärld skulle inte kunna höra mig skrika. Mamma lämnar mig och går ner igen för att inte nazisterna skulle bli misstänksamma om hennes säng var tom. När hon kommit ner vaknar min far.
”Var är Josef?”
”Jag gömde honom för att nazisterna kommer ju.”
”Vi är i Sverige nu, här finns inga nazister.”
De springer upp och tar ned mig. Jag var alldeles blå i ansiktet på grund av näsduken. Jag drabbades av deras trauma. Och det här är mitt kroppsminne av att vara en överlevare, säger Josef Frischer.

Josef Frischer är född 1948. Inspelat den 25 maj 2018. Lyssna på Josefs berättelse här.

Foto: Privat

– Mina föräldrar talade bara jiddish, även med mig. Jag hade bara kompisar som också var barn till överlevande. Vi pratade också bara jiddish. Jag kunde ingen svenska. När jag började skolan förstod inte jag vad de sa och de förstod så klart inte vad jag sa, säger Josef Frischer.

Ernst Halfen

Foto: Ernst Halfen

– Dagen efter Kristallnatten var jag på väg till skolan. Vi passerade en Mercedes cabriolet, med dubbla hjulpar där bak. Plötsligt kom det ut fem brunklädda S.A.-män som bar på bensindunkar.
”Kom med här pojkar ska ni få åka på en provtur.”
Vi hoppade in så klart. De körde oss ungefär 300 meter.
”Nu får ni hoppa av.” De fortsatte vidare.
Och så small det till något så kopiöst där bilen hade stått. Huset började brinna och brandkåren kom. Brunskjortorna beordrade brandmännen att inte släcka elden, eftersom det var en synagoga. De fick bara bespruta husen intill så att branden inte spred sig. De brände ner hela synagogan, mitt inne i den täta stadsbebyggelsen. Jag tyckte det var konstigt att de inte släckte elden.
Dagen efter stod det i tidningen att det skjutits en hel del judar som hade opponerat sig, säger Ernst Halfen.

Ernst Halfen är född 1926 i Wien, Österrike. Inspelat den 25 maj 2018. Lyssna på Ernsts berättelse här:

Ernst med sina föräldrar, Silva och Hans Halfen. Foto: Cato Lein

Efter Kristallnatten flydde pappa från Wien till Prag. Jag skulle till Sverige med Israelmissionens hjälp. Jag var 13 år. Pappa skrev att han skulle möta mig och ta farväl när tåget stannade till i Breslau. Men tåget fortsatte förbi. Pappa stod ensam på perrongen och ropade ”Ernst!” och vinkade, Det var det sista jag såg av honom. Vi träffades aldrig mer. Det gör fortfarande ont, säger Ernst Halfen.