Överlevarna

Jag har blivit ombedd att prata om min bok ”Överlevarna – berättelser från Förintelsen”. Boken är baserad på en podcast, det vill säga en serie radioprogram på nätet, med 120 inspelade berättelser från Överlevare som jag producerat. Det kortaste samtalet år 45 minuter långt, det längsta pågick i sju och en halv timma.

Behövs det ytterligare en samling berättelser om Förintelsen? Många har betonat att de dokumenterat Förintelsens sista vittnesmål i sista minuten, snart skulle det vara för sent. Men Förintelsens fasor finns ju redan dokumenterade både på längden och tvären, inte minst genom Steven Spielbergs, the Shoah Foundation, som samlat in 55 000 vittnesmål på video.

Det är också viktigt att komma ihåg att de enda som hade kunnat berätta om Förintelsen, de förintades, då kan man inte längre berätta något. Alla som jag har talat med, de som överlevde, de upplevde aldrig Förintelsen, de tvingades aldrig in i gaskamrarna och deras kroppar brändes aldrig i ugnarna.

Mina utgångspunkter har alltså varit:

Förintelsen är väldokumenterad men i stort sett obegriplig.

De jag talade med upplevde aldrig Förintelsen.

En som kunde prata om det svåra och obegripliga var Hanna Dahlgren. Hon bodde här i Linköping. Hon dog i Covid för ett år sen, 96 år gammal.

2017 kontaktade jag Hanna Dahlgren, vi kom över ens om en dag och en tid för vårt möte. Jag tog tåget till Linköping och vi satte i gång vårt samtal klockan tio. Sju och en halv timma senare var Hanna färdig med sin berättelse, inte bara var hon färdig, jag var också fullständigt färdig.

Hanna Dahlgren var, som du förstår, en enastående berättare, hennes historia var oavbrutet fängslande, överraskande, våldsam, humoristisk, filosofisk. Den innehöll allt.

Vårt samtal blev en vägledare för mitt fortsatte arbete, för vad jag ville uppnå och hur vi skulle gå till väga för att prata om det som man måste tiga om, eller det som vi inte förstod. Förintelsen är, menar jag, omöjlig att förstå. Hur kan ett politiskt parti vilja mörda sex miljoner judar? Och inte bara judar; romer, homosexuella, jehovas vittnen, katoliker, socialister, kommunister, fackföreningsmän och -kvinnor. Nazisterna började med att ge sig på de allra svagaste, de funktionsnedsatta. Det är lätt att fördöma en sådan politik, men att i grunden förstå den?

Författaren Toni Morrison har sagt, apropå fascismens framväxt:

”Låt oss komma ihåg att innan den slutliga lösningen, så måste det finnas en första lösning, en andra och till och med en tredje lösning. Rörelsen mot en slutlig lösning sker inte genom ett enda stort kliv. I stället sker det stegvis, först ett steg, sen ett till, sen ett till.”

De tyska judarna fick känna av nazismens stegvisa inskränkningar av deras mänskliga rättigheter. Redan ett par månader efter Hitlers makttillträde inledde han en landsomfattande bojkott mot judiska butiksägare.

En vecka senare den 7 april 1933 införde Hitler den första antijudiska lagen, som innebar att judar kunde avskedas från statliga tjänster utan någon anledning.

Drygt två veckor senare, den 25 april 1933, kom en ny lag som stängde ute de flesta judar från högre utbildning.

1935 införde Hitler Nürnberglagarna som skiljde av judarna från den övriga befolkningen. Tre år senare, 1938, följde Kristallnatten. Först 1942, 9 år efter makttillträdet, började godsvagnarna rulla till förintelselägren.

Som Morrison konstaterade: rörelsen mot en slutlig lösning skedde inte genom ett enda stort kliv, utan i många små steg.

Det är lätt att göra misstaget att tänka sig att fascismen hör till det förgångna. Men en sån här dag vore det fel att enbart dröja sig kvar i historien, nu när normaliseringen av fascismen också sker i små steg, det gäller i Sverige, i delar av Europa, såväl som i USA och Ryssland. Vi måste lära av historien med förhoppning om att den inte ska upprepas.

Jag ska återvända till att berätta lite om mina samtal med Överlevarna. För att uppnå målet, att tala om det man måste tiga, försökte jag skapa en atmosfär av ett samtal, snarare än en intervju. Jag använde mig inte av några färdiga frågor utan lät samtalet bölja fritt i tid och rum, skratt blandades med gråt, djupaste allvar med ytliga banaliteter. Målet var att skapa en flik av förståelse, hos dig som lyssnar eller läser, men också hos oss som samtalade. En flik, mer kan man inte hoppas på.

Jag brukade avsluta samtalen med de överlevande med en och samma fråga. Jag frågade:

”Hur blev du människa igen?”

En kvinna svarade:

”Jag är inte människa än. Det är en kamp som pågår varje dag.”

En annan:

”Jag blev människa när jag satt på båten på väg till Sverige och fick en kopp hett the. När jag svalde teet spred sig den varma drycken i min kropp. Då kände jag mig som människa igen.”

En man berättade:

”När jag låg på sanatoriet i Småland. Då hörde jag Beethovens musik i en högtalare. Då kände jag mig som människa igen.

Och till slut har vi Bolek, en skojfrisk gubbe som under större delen av vårt samtal skojade bort de flesta hemskheter han varit med om i Auschwitz. En inte ovanlig försvarsmekanism bland många män, för övrigt. Boleks dotter och barnbarn satt med runt bordet och lyssnade. Under bordet låg deras hund som väntade på att få gå ut.

Jag ställde min vanliga, avslutande fråga, ”Hur blev du människa igen, Bolek?”

Han svarade:

”Men förlåt mig, jag var människa hela tiden, jag förlorade aldrig min känsla för att vara människa”.

Och så började han för första gången under vårt samtal gråta.

En fråga och fyra olika svar, vilket är typiskt för den mänskliga erfarenheten.

För de med en gudstro innebar Förintelsen självklart en svår prövning. Poeten Jacob Glatstein skrev:

”På Sinai berg mottog vi Toran – i koncentrationslägret Majdanek lämnade vi tillbaka den.”

”Var fanns Gud i Auschwitz?” är en lika rimlig som självklar fråga. Varför ingrep han inte mot nazisterna? Även här varierar svaren bland de jag samtalat med. En del förklarade att de förlorat sin tro på Gud i Auschwitz. Hur kan en Gud tillåta att en hel familj och släkt – ibland upp till 90 människor – utrotades?

Andra rubbades inte i sin Gudstro, trots Förintelsen. Att de överlevt berodde på Guds existens. En och samma händelse, två helt olika tolkningar.

Det är i grunden bra med många olika berättelser, många olika svar på en och samma fråga. Svaren får gärna motsäga varann. Att försöka koka ner Förintelsen till en enda berättelse, en enda tolkning, låter sig inte göras, det är inte heller önskvärt.

Vi ska inte vara rädda för berättelser som spretar åt olika håll. Det jag tror att vi ska passa oss för är vad den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies beskriver som den ”the Single Story”, den enda berättelsen. Adichie har berättat om när hon lämnade sitt hemland Nigeria för att som 19-åring läsa på universitet i Philadelphia i USA. Hennes amerikanska rumskamrat hade aldrig träffat en människa från Afrika och bad därför Adichie att spela lite av sin ”tribal music”, det vill säga stam-musik. När Chimamanda Ngozi Adichi i stället spelade en låt med Mariah Carey blev rumskamraten förvirrad. Hur kan en afrikan gilla en amerikansk superstjärna?

Vad är då problemet med the Single Story?

Jo, the Single Story skapar stereotyper. Som för rumskamraten Och faran med stereotyper är inte att de är osanna utan att de är ofullständiga, vilket i sin tur skapar fördomar. Och vart fördomar leder oss kan var och en räkna ut själv.

I övermorgon är det Förintelsens internationella minnesdag. Fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades just den den 27 januari, 1945, av den ryska Röda Armén. Sedan 2001 har det varit en nationell minnesdag. Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som stod emot. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde.

Det kan vara värt att notera att inte alla känner sig inkluderade i denna minnesdag. Det nybildade Nätverket mot antiziganism uppmanade nyligen den svenska regeringen att inkludera romer i begreppet Förintelsen. Enligt den aktuella definitionen utsattes inte romerna för Förintelsen, utan för ett folkmord. Det kan tyckas hugget som stucket, men för många romer är frågan viktig och för egen del har jag aldrig förstått varför man ska kräva att Förintelsen ska vara en exklusiv judisk angelägenhet.

Jag är jude men min egen familj har ingen direkt koppling till Förintelsen, åtminstone växte jag upp i den tron. Min farfar Josef föddes i Mielec i Polen, en liten stad utanför Krakow, men han flyttade till Berlin på 20-talet där han träffade och gifte sig med min farmor, Sabina. Efter Kristallnatten 1938 lyckades de fly till Sverige, tillsammans med deras son, dvs min pappa. Farfar och pappa berättade aldrig vad som hade hänt familjen i Mielec.

Men så småningom började jag fundera på farfars tio syskon som hade stannat kvar i Mielec.

Det var en liten stad med 5 000 invånare, hälften av de var judar. Vad hade hänt med mina släktingar? Jag kom över en bok som berättade att Mielec var den första staden i Polen som nazisterna gjorde ”judenrein”, det vill säga fri från judar

. Vad hade hänt farfars syskon? Vart hade de tagit vägen?

Det fick jag svar på flera år senare. Jag höll på att researcha min bok Judejävel, om min uppväxt i ett judiskt fattighus på söder i Stockholm. Jag hamnade på Yad Vashems hemsida, det israeliska Förintelsemuseet. Där gick det att söka på namn, så jag skrev in namnet Hermele i sökfältet. Till min förvåning fick jag upp flera träffar. Jag klickade på den första pdf-länken och fick upp ett dokument med en handstil som jag kände igen. Det var pappas handstil. Han hade suttit på Yad Vashem flera år tidigare och fyllt i namnen på farfars mördade syskon: Abraham och Ida Hermele, mördade 1942 i Mielec, tillsammans med deras barn, Alexander, Mottel, Leisor, Salla och Szeindel.

En annan av farfars bröder, Chaim Hermele, mördad 1942 i Mielec. En syster, Chaja Hermele, mördad tillsammans med sina barn, Dov, Chana, Leiser, Mordechai och Berel.

Jag har undrat varför pappa undanhöll mig den här informationen. När jag gjorde upptäckten på Yad Vashem var det för sent att fråga, pappa var redan död. Så jag vet inte, men jag tror att han ville skydda mig från familjens våldsamma öde. Förmodligen ville han också skydda sig själv.

När jag står här i Linköpings domkyrka kommer jag att tänka på Doverstorp, som bara ligger fyra mil härifrån. Under och efter kriget fungerade Doverstorp som Sveriges största flyktingförläggning, först för 6 000 ester som flydde undan den ryska invasionen 1944. Våren 1945 hade många estländare hittat arbete i Norrköping och Finspång. Nu byggdes Doverstorp om till ett karantänläger omgivet av taggtrådsstängsel för att hindra smittspridning. Polska överlevare från förintelselägret Auschwitz och koncentrationslägren Ravensbrück och Bergen-Belsen kom till Sverige med Röda Korsets vita bussar. Så småningom kom många till Doverstorp. De första anlände 6 maj 1945, de var sjuka och utmärglade, en del vägde mindre än 35 kilo. Många led av lungtuberkulos och tyfus, nästan alla led av ohyra. Många dog under de första veckorna i Sverige.

Det var inte alltid lätt för någon som suttit inspärrad i Auschwitz, med dess gaskammare, ugnar och taggtråd att möta den svenska läkarvårdens desinfektionssprutor, duschrum och taggtråd. Det fanns alltför mycket som påminde om Auschwitz och de andra lägren.

Hade man dessutom levt på en svältranson i flera år, kunde det vara svårt att tro på att man skulle få någon mat även nästa dag. Många gömde därför sina brödlimpor i sina sängar. Sammanlagt tog Doverstorp emot cirka 2 000 kvinnliga överlevare. Redan 1946 upphörde verksamheten. Barackerna återanvändes i Finspång, Norrköping och i Danmark. I dag återstår ingenting av lägret vitt jag vet, det finns ingen tavla som informerar om platsens betydelse, något som vore lätt åtgärdat för kommunens ansvariga.

Författaren och journalisten Gunhild Tegen hör till de första som dokumenterade överlevarnas berättelser, bland annat på Doverstorp. Redan 1945 kom hennes intervjubok ut, ”De dödsdömda vittna”.

Här följer ett utdrag från en av Gunhild Tegens djupintervjuer. Det är Zdenka Fantlova som berättar. Hon är född i Tjeckien. Hon hade överlevt dödslägret i Auschwitz och koncentrationslägren i Gross-Rosen och Bergen-Belsen. Hon kom till Sverige med de Vita Bussarna i april 1945. Intervjun sker i Doverstorp den 15 maj 1945.

”Jag ska berätta vad som hände mig nyligen. Jag åkte in till stan för att ”handla”, dvs två bröd eller ett halvt kilo tomater. Jag hade lite pengar över och stannade till framför charkuteristen. Jag gick in och köpte 10 kilo korv. På vägen ut fick jag syn på Frankfurters i fönstret. Fråga inte! – jag och min Frankfurters. Skulle jag köpa de med? Nej! Ja! Jag bestämde mig för att gå tillbaka för att köpa min Frankfurters. Expediten vägde upp korven och sa mig priset. Men mina pengar räckte inte, var jag tvungen berätta. Jag lämnade affären snabbt, med en dålig känsla. Jag hade gått en bra bit när någon kom ifatt mig och tog mig på handen. Det var expediten som la ett korvpaket i min kasse och försvann. Jag stod förstenad, kunde inte ens få ur mig ett ´tack´”.

Många av de som kom till Doverstorp möttes dock av ett ointresse från det omgivande svenska samhället. Folk var inte särskilt intresserade av historier från ett världskrig som nu var avslutat. Många av överlevarna var också ovilliga att tala om vad de varit med om under kriget. De var upptagna av att börja om, blicka framåt.

Vi ska återvända till Hanna Dahlgren. När hon efter sju och en halv timmar var klar med sin berättelse kastade hon plötsligt fram en fråga till mig:

”Vad säger den goda modern till barnet, när de står i kön till gaskammaren i Auschwitz?”

Frågan överrumplade mig och jag mumlade nåt om att modern väl säger nåt i stil med att det kommer att bli bra.

Hanna kunde inte godkänna mitt svar. Hon sa:

”Nej, det vore att ljuga och den goda modern ljuger inte för sitt barn. Den goda modern svarar: Andas djupt mitt barn.”

”Varför säger hon så”, undrade jag.

”Jo, dels är då barnet sysselsatt med något, så att ögonblicket fram till döden går snabbare. Dels dör barnet snabbare av att dra in gasen i lungorna”, förklarade Hanna lugnt.

Sådan var hon, Hanna Dahlgren. Hon var en njutning att lyssna till, men hon hade också något uppfordrande över sig, som gjorde att man ville bli till en lite bättre människa i hennes närhet. Må hennes minne bli till välsignelse.

(Mer information om Förintelsen hittar du här.)