Jan Huldt

Foto: Cato Lein

– Jag kom till Sverige 1939, tre år gammal. Jag växte upp i ett sekulärt hem. När mina kompisar konfirmerade sig, så ville jag det också. Mamma var klok och jag döptes hastigt inför konfirmationen. Sen var jag aldrig religiös igen, säger Jan Huldt.
Föräldrarna Heinrich Chaim och Martha Minna Gross och Felix (Jan), mars 1939.

– Mina föräldrar beger sig till Ungern. Där försöker de ta sig till Palestina, men kommer inte längre. De sista livstecknen är ett brev från 1943, säger Jan Huldt.

Mona Levin

Foto: Cato Lein

– När nazisterna slog till för att arrestera alla norska judar ringde far till statsläkaren, han kände läkarens son. Far sa:
– Jag har ett nervöst sammanbrott, kan du komma hem till mig?
– Hur vet du att du har nervöst sammanbrott?
– Det hör du väl?!
Läkaren kom och la in far på Ulvås sjukhus, på sjätte avdelningen. Och där låg redan tolv judar som andra läkare hade remitterat.
https://soundcloud.com/overlevarna/mona-levin-12-db-2019-11-22-1301

Siggi Korn

Foto: Cato Lein

– Pappa blev hämtad och måste skrubba trottoaren. Han ville inte: ”Jag har varit med i första världskriget tillsammans med er.” Han fick en gevärskolv till svar så att han stupade i backen och bröt tummen, säger Siggi Korn.

– 1942 arrangerades en flykt från Norge till Sverige för oss barn på barnhemmet. Vi fick hjälp att ta oss över gränsen, sedan transporterades vi till ett sjukhus. När jag vaknade stod det två figurer klädda i vitt i halvdunklet. den ena spelade gitarr hade ljust i håret. jag trodde på fullt allvar att jag kommit till himlen, säger Siggi Korn.

Familjen Korn, fr.v.: Rudi, Jetty, Nathan och Siggi.

Jytte Israel

Foto: Cato Lein

– När vi skulle lämna Sverige och åka tillbaka till Danmark kom det en massa folk till järnvägsstationen för att ta farväl. Jag fick en Pippi-bok från min svensklärare, fröken Svensson. Jag har fortfarande kvar den boken, säger Jytte Israel.

Fredzia Marmor

Foto: Cato Lein

– Det var en liten pojke, Abromosch, som var så söt. Jag gick dit och lekte med honom, Han kunde härma alla djuren. Jag gick dit även när det var die Sperre i gettot. Jar jag inte orolig för att bli tagen. Jag älskade det där lilla barnet.

Vad hände med honom?

En dag när jag kom var han borta. Det blev tyst. Inga barn fanns kvar. Idag tycker jag det är fantastiskt att höra barn leka. Inga barn stör mig.

Robert Neufeld

– Vi bodde tillsammans med morfar. Huset var markerat med en Davidsstjärna. En dag i början på november 1944 kom en skara pilkorsare in i huset. De beordrade alla män ner på gården. De sköts direkt där utanför. När huset skulle tömmas så såg mamma morfar ligga där i sin blodpöl. Mamma täckte mig med sin kappa, så att jag slapp se, säger Robert Neufeld. Foto: Cato Lein

https://soundcloud.com/overlevarna/113-robert-neufeld

Ruth Berlinger

Foto: Cato Lein

– Föräldralösa barn dog en masse i Warszawas getto. De var fullkomligt hjälplösa, de stod på gatan och tiggde en matbit. Dessa barn dog först. När jag såg ut från vårt fönster såg jag att människor försökte täcka över kropparna med tidningspapper och trasor.  Inom kort blev det så många döda kroppar på gatorna att det inte fanns någon möjlighet att visa respekt för de döda. Men ganska snart satte de mest olycksdrabbade av alla judiska slavar igång med att varje dag gå ut i gettot, plocka ihop de döda kropparna, slänga upp de på sin kärra och forsla bort de, säger Ruth Berlinger.

– Jag var nio år gammal. Första dan i Warszawas gettot var en fullständig chock. Vi var ihopfösta, jag förstod att vi var slavar, vi var ofria, på alla sätt. Värdelösa. Vi var där för ett enda ändamål, att bli dödade. Till och med fyråringar förstod att tyskarna ville döda så många judar som möjligt, säger Ruth Berlinger.