Judith Popinski

– Shimon arbetade i en stengruva. En dag fastnade hans ben under ett nedfallande stenblock. Så kom dessa djävlar förbi, skrattade åt honom och skymfade honom.

”Res dig din djävla jude.”

”För fan, du ser väl att jag inte kan resa mig?”

”Ligg du kvar, vi ska nog hjälpa dig.”

– Hjälp i det här lägret innebar att de sprutade in bensin i hjärttrakten. När vakterna kom tillbaka efter en stund hittade de inte Shimon. På något mirakulöst sätt hade han lyckats dra loss benet. När de till slut hittade honom var han hängd.

Judith Popinski är född i Lodz i Polen, 1923. Inspelat den 22 februari 2018. Lyssna på Judiths berättelse här:

Judith.Popinski_0252Foto: Cato Lein.

-Vi åkte till Auschwitz i samma godsfinka, morfar och jag. Den var överfull av människor, kvinnor, barn, äldre, huller om buller. Och tidigt på morgonen, innan vi kom till Auschwitz, såg jag att morfar hade tagit på sig sin tallit (böneschal). Han hade antagligen packat ner den i sin lilla väska. Och i den här trånga, stinkande vagnen förrättade han en bön.  Efteråt förstod jag att han gjorde bokslut över sitt liv, säger Judith Popinski.

morföräldrar

Judiths morföräldrar, Sara och Salomon Talmud, på semester i brunnsorten Iwonicz i Polen, cirka 1936.

Annonser

Gabriella Kassius

– Bakom en vadderad dörr, vid ett stort skrivbord, satt Wallenberg. Han var väldigt stilig och elegant, med långa, svarta stövlar och knickerbockers. Han doftade en mycket intressant parfym som hette ”Ryskt läder”. Han var en charmerande dandy. Han förklarade vad ett Schutzpass var och hur det fungerade, säger Gabriella Kassius.

– Med tiden blev läget allt mer kaotiskt. Wallenberg cyklade iväg varje natt på en damcykel för att besticka gendarmer med dollar, med cigaretter, med konjak, med vad du vill, för att hindra att människor dränktes i Donau eller skickades till förintelseläger. Wallenberg sov aldrig. Han var rödögd och skäggig. Han såg ut som ett lik. Han skälldes för judesvin. En dag sjönk han ner på en stol i vårt rum: ”Detta är förskräckligt. Jag misslyckades helt idag, det gick inte. De tömde huset.” Till slut förändrades verkligen Wallenberg så oerhört.

– Men han var fortsatt besatt av en enda idé, att rädda människor, säger Gabriella Kassius. Hör hennes berättelse här.

Gabriella.Kassius_4844Foto: Cato Lein

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gabriella (t.h.) med sina kusiner Alice (t.v.) och Anna (i mitten), i trädgården i Budapest 1938. Sex år senare begick Alice självmord efter att hennes fästman, en övertygad nazist,  lämnat henne. Senare samma dag, tog även Alice föräldrar, Aurelia och Janos György, sina liv.

Foto: Cato Lein

Henryka Wieser Septimus

– Jag hade varit gömd hos en familj, men de angav mig. Vart skulle jag ta vägen? Jag tog min tillflykt till koncentrationslägret Janowska i Lvov, av alla ställen. På morgonen när man skulle gå på torrdasset låg det fullt med döda i vägen, alla mördade och nakna. Man var tvungen att sparka undan de så att man kunde gå på toaletten utan att riskera att trampa på dem. En sak som har satt sig i mitt minne var en ung kvinna, hon låg på rygg och måste ha blivit skjuten bara några minuter tidigare. och ovanpå hennes mage låg en död pojke, som kan ha varit tio, tolv år gammal. Så började morgonen, säger Henryka Wieser Septimus.

Henryka Wieser Septimus är född i Lvov i Polen, 1928. Inspelat den 21 februari 2018. Lyssna på samtalet här.

Henryka.Wieser.Septimus_0151.jpgFoto: Cato Lein

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFamiljen Septimus – före katastrofen: Mamma Lea, kusinen Fela, pappa Stanislaw och längst fram dottern Henryka. Bilden är tagen i Dzików Stary, en bit öster om Lvov.

Foto: Cato Lein

Oskar Tojzner

– Jag är den enda överlevande. Tyskarna dödade 68 personer i min närmsta släkt, säger Oskar Tojzner.

– Det är mycket svårt att leva. När jag blev ensam, kom mardrömmarna tillbaka. Varje dag, varje natt. Alla tankar återvänder, om familjen, släktingarna, hela livet. Det bromsar en människa. Jag kan inte utvecklas mer, jag kan inte gå framåt. Jag har inget intresse för att leva. De nya generationerna kan inte ersätta de gamla, säger Oskar Tojzner.

Oskar är född i Sarni i Polen, 1923. Inspelat den 21 februari 2018. Lyssna på samtalet här.

Oskar.Tojzner_0112Foto: Cato Lein

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFamiljen Tojzner fotograferad i Sarni, Polen, sommaren 1939. 

I den bakre raden, från vänster: sönerna Oskar, Betsalel och Aba. 

I den främre raden, från vänster: mamma Sonja, dottern Chawa, pappa Moses och dottern Jochewet.

Ett par år senare var alla, utom Oskar, döda. Betsalel mördades av ukrainska bönder. Aba stupade i Röda Armén. Sonja och Moses med barnen Chawa och Jochewet förintades av nazisterna. Foto: Cato Lein

Ewa Kabacinska Jansson

– Jag föddes i koncentrationslägret Ravensbrück i slutet av kriget. Min mamma var kraftlös och orkade inte medverka i förlossningen. Hon fick hjälp att förlösa mig. Jag drogs ut med tång. Mamma vägde 39 kilo när hon kom till Sverige, säger, Ewa Kabacinska Jansson.

– Min far, Jozef Danielik, försvann under kriget. Men dödsbeskedet fick jag först 1994. Fram tills dess hoppades jag att han levde, samtidigt som jag förstod att han inte levde. Men på något vis hoppades jag lite ändå. Enligt dödsbeskedet dog min far, med fångnummer 49784, i koncentrationslägret Flossenbürg i Tyskland, den 24 februari 1945. Men varför han dog, om han blev mördad, alltså skjuten eller på annat sätt dödad eller det var på grund av hunger eller andra umbäranden, det vet jag inte och det har inte gått att få fram, säger Ewa Kabacinska Jansson.

Ewa Kabacinska Jansson är född den 3 april 1945. Inspelat den 20 februari 2018. Lyssna på Ewas historia här.

Eva kabacinska Jansson_0083Foto: Cato Lein

Ewa m mamma.pngEwas mamma, Joanna Wyroda i Malmös hamn 1945, stödd på en sjuksköterska. Hon väger bara 39 kilo. Inuti byltet ligger Ewa, tre veckor gammal.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAEwas pappa, Jozef Danielik, var polis i Warszawa innan kriget. Foto: Cato Lein